Hej

Vi har placerat cookies på din digitala enhet för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats. Om du vill veta mer kan du läsa om cookies här.

  • Language

    Use Google Translate to view the web site in another language.

Gå till Studiefrämjandet.se

Demokratispaning

I år fyller den parlamentariska demokratin i Sverige hundra år. I flera av våra grannländer naggas nu de demokratiska fri- och rättigheterna i kanten. Kanske gäller det också i Sverige. Cirkeln tog hjälp av en panel tänkare och tyckare. Här är deras analys av läget för demokratin i Sverige i dag. (Ur Cirkeln nr 1 2018)

Tidskriften The Economist rankar Sverige som världens starkaste demokrati. Men nu visar attitydundersökningar att många unga tvekar inför demokratin som det bästa styrelseskicket. De folkvalda står inte högt i kurs och allt färre vill engagera sig i partipolitiken.

Så hur står det då till med demokratin i Sverige? Är vi fortfarande trygga i ”världens starkaste demokrati” eller kan det som nu sker i länder som Ungern, USA, Ryssland eller Polen hända även här?

För att bena ut frågan använder vi den så kallade SWOT-metoden (Strengths, Weaknesses, Opportunities and Threats). Egentligen skapades den som ett företagsekonomiskt hjälpmedel, men kan också vara ett sätt att bena ut vår svenska demokratis styrkor, svagheter, möjligheter och hot.

Styrkor

Grundbultarna på plats

Det låter betryggande: Sverige har en grundlag med rösträtt, yttrandefrihet, föreningsfrihet, pressfrihet och ett oberoende rättsväsende. Samtidigt är dessa grundbultar i demokratin något vi ofta tar för givet, på samma sätt som att bilen ska fungera och ta oss till jobbet, eller att elsladden ska leda ström till kaffebryggaren. Liknelsen är inte helt illa vald, enligt professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin:
– Man kan faktiskt jämföra demokrati med infrastruktur. Den kännetecknas av att vi använder den rutinmässigt. Alla använder den. Och vi förväntar oss att den ska fungera.

Så länge vägen är hel, reflekterar vi inte över den. Först när det blir tjälskador inser vi att vägen måste underhållas. Nu börjar allt fler oroas över demokratins tjälskador, både i Sverige och i länder i vår närhet. Kanske är oron i sig ett demokratiskt styrketecken?
– För bara tio år sedan kunde jag inte föreställa mig annat än styrkor, säger Sverker Sörlin. Demokratin var robust och självklar. Det civila samhället fungerade bra med välutvecklade folkrörelser. Det fanns en slitstyrka i samhällsväven. Banden som höll ihop människor var större.

Sverker Sörlin talar i förfluten tid. Men han och många andra räknar fortfarande civilsamhället som en styrka i den svenska demokratin. Människor som frivilligt engagerar sig i föreningar – som inte styrs av staten eller näringslivet – är en grundläggande förutsättning för en vital demokrati. För när vi möts i byalaget eller studiecirkeln växer inte bara demokratins rotsystem. Vi håller också demokratins många små muskler i trim genom att träna oss i samarbete, samtal och problemlösning.

Seher Yilmaz är ordförande i den ideella organisationen Rättviseförmedlingen. För henne personligen är grundbultarna i vår demokrati inte självklara.
– Det är en styrka att vi har högt valdeltagande och ett tryggt system med val vart fjärde år. Mina föräldrar – som kom hit som politiska flyktingar – hamnade i fängelse i sitt hemland när de försökte bedriva politik.

Seher Yilmaz upplever, precis som Sverker Sörlin, att det civila samhällets slitstyrka minskar. Samtidigt ser hon nya former av aktivitet växa fram. Rättviseförmedlingen har ett nätverk med 130 000 personer. Och när det bränner till, som under flyktingvågen 2015, menar hon att man kan se hur resurserna i civilsamhället faktiskt mobiliseras och gör konkret skillnad.

Svagheter

Demokratin krymper – tilliten minskar

Trots vår solida demokratiska tradition lurar systemets svagheter i kulisserna. De vi talat med lyfter fram tre faktorer, som lite förenklat kan sammanfattas så här:

  • Makt i samhället har förskjutits från politiken till marknaden.
  • Tilliten till förtroendevalda har minskat samtidigt som klyftorna mellan väljare och valda har ökat.
  • Vi agerar inte längre kollektivt utan vänder oss till oss själva för att lösa problem.

För den enskilda medborgaren kan effekterna av maktförskjutningen bli synliga genom tågkaos eller vårdköer. Det är visserligen inte demokratins fel att jag får vänta på vård och tåg, men det faktum att beslutsfattarna inte riktigt har makten över problemet försvagar demokratin. Allt fler beslut har flyttats från kommunfullmäktige och riksdag till en global och marknadsstyrd arena.

Kristina Persson, ekonom och fram till 2016 socialdemokratisk framtidsminister, menar att denna utveckling har pågått de senaste 40 åren.
– Globalisering, informationsteknologi, avregleringar och privatisering av offentlig välfärd har samverkat till att försvaga nationalstatens förmåga. Under 1960- och 1970-talen ledde politikerna utvecklingen och det fanns en framtidstro. Sedan verkade det som om politiken tappade självförtroendet – de hävdade sig inte längre i utvecklingen utan överlät den åt marknaden.

Kopplingen mellan maktförskjutningen och en minskad tilltro till partier och politik blir uppenbar: kan inte politikerna leverera bra lösningar, förlorar vi förtroendet för dem. Är det dessutom så att varken politiker eller väljare inser att makten förskjutits, är det förstås en ännu allvarligare svaghet. Vårt demokratiska system har helt enkelt inte följt med i samhällsutvecklingen, enligt Kristina Persson.
– Varken politik eller individ greppar de komplexa processer som drivs fram av den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Politiken är organiserad på ett gammaldags sätt som gör det svårt att hantera framtiden, helheten och långsiktigheten.

Olle Wästberg, som ledde 2014 års Demokratiutredning, menar att tilliten till det demokratiska systemet har varit stark i Sverige, just för att politikerna klarat av att lösa konkreta sakfrågor. Men så är det inte alltid längre. Och klyftan mellan valda och väljare späds på genom att antalet förtroendevalda minskat drastiskt.
– Från 1970 har vi gått från 200 000 förtroendevalda till 36 000. Det gör att vi mer sällan träffar dem i vardagen. Partierna har också blivit svagare. De har mist en miljon medlemmar sedan 1980-talet och blivit mer slutna.

Mellan valen känner sig hela 80 procent av väljarna utan politiskt inflytande. Samtidigt agerar vi sällan kollektivt för att få inflytande eller bli stärkta. Kanske för att många frågor känns för stora och komplicerade, som juristen och komikern Dilan Apak uttrycker det:
– Vi medborgare drabbas av existentiell ångest. Varifrån kommer världen? Hur skapar vi ett demokratiskt samhälle?

Att i stället söka svaren hos sig själv ser Dilan Apak som ett tecken i tiden. Det är fokus på individen i dag. Vi ska hjälpa oss själva för att stärka oss själva. Det blir ett cirkelresonemang, och det avspeglas också i vårt förhållande till politiken.

Hot

Hotet – att inte se att demokratin är hotad

Å ena sidan ligger alltså demokratins problem, i och med maktförskjutningen, ogripbart långt från den lilla människan. Å andra sidan finns problemet hos var och en av oss – om vi tänker att ”någon annan” ska fixa det.

Ett uppenbart hot mot demokratin är därför att både individ och samhälle kör på som vanligt, utan att uppmärksamma att gnisslet i samhällsmaskineriet faktiskt är ett demokratiskt problem. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det kärnfullt:
– Det faktum att demokratin inte levererar uppfattas inte som ett demokratiskt problem.

Det är ett allvarligt hot. Om ingen protesterar, ifrågasätter eller diskuterar, fortsätter utvecklingen mot centralisering och toppstyrning, som Olle Wästberg tidigare talade om. Budskapets kärna är att om våra demokratiska strukturer inte är levande, hotas demokratin inifrån. Vi kan redan se att alla inte deltar – eller förmår delta – i vår representativa demokrati. Det skiljer 40 procent i valdeltagande mellan Stockholmsstadsdelarna Bromma och Tensta, som ligger fyra kilometer från varandra. Arbetslösa och nyanlända hör till de grupper som har lägst valdeltagande.

Lägger vi samman dessa hot – att demokratin inte levererar i konkreta vardagsfrågor, att diskussionen om detta inte förs, att strukturerna förblir oförändrade och att allt fler ställer sig vid sidan om – framträder ett annat hot. Då uppstår en grogrund för till synes enkla lösningar som kan locka massorna av besvikna medborgare. Det ligger nära till hands att söka efter en stark ledare eller börja peka ut syndabockar. Det har hänt tidigare i historien. Olle Wästberg tar upp Ungern och Polen som exempel:
– Där har vi sett hur auktoritära partier röstats fram. De har kunnat utnyttja gällande lagar för att ta kontroll över domstolar och public service. Vi bör lära oss att skapa trösklar för den typen av snabba förändringar. Domstolar, public service och skolors läroplaner ska inte kunna få förändras från en dag till en annan.

Möjligheter

Det öppna samtalet – där alla kan delta

Så var finns då möjligheterna att göra vår demokrati bättre? Stig-Björn Ljunggren drar sig inte för att citera Karl Marx: ”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.” Med andra ord: vi behöver en ny generation som inte är fast i gamla tankefigurer. Han tar som exempel hur man poänglöst använde ny teknik till att skanna in gamla overhead-föreläsningar, innan en ny generation kom med helt oväntade möjligheter.

Ny teknik och sociala medier kan vara hot, men också bära på möjligheter. Mest konkret är Seher Yilmaz. Utgångspunkten är Rättviseförmedlingens arbete som bygger på nätverk via sociala medier.
– Hur ser vi till att folk får engagera sig lagom, litegrann, under kortare tid? Det är bättre att hitta små saker som alla kan bidra med, och som kan det bli inkörsporten till något mer.

Rättviseförmedlingen arbetar just så. Människor kan delta hur mycket eller lite de vill.
– Vi tar bort gränser. Och när vi arbetar med sociala medier handlar det om att lyssna, ta in åsikter och förändra metoder, för i sociala medier ligger de inte fast.

Det här sättet att arbeta skulle kunna anammas mycket mer i politiken. Olle Wästberg berättar att han undersökte hur 150 slumpmässigt utvalda riksdagsledamöter använde Facebook och Twitter: som anslagstavla – inte för att föra dialog med medborgarna, visade det sig.

Ett annat område där informationsteknologi skulle kunna utveckla demokratin är omröstningar på nätet, något som Olle Wästberg var inne på i sin demokratiutredning. Där föreslog han till exempel ett slags system med folkmotioner för att öka medborgarnas inflytande mellan valen. Idén kommer från Finland, och går ut på att om en procent av väljarna ställer sig bakom ett förslag väcks det i kommunfullmäktige, landsting eller riksdag.

Men det är trots allt i det öppna samtalet och diskussionen som demokratins möjligheter finns. I intervjun med Dilan Apak blev det en diskussion om inte de vardagsnära frågorna kanske kan bilda bas för ett ökat demokratiskt engagemang. Att människor inte ska behöva drunkna i de stora existentiella och globala problemen. Men Dilan Apak vänder på det:
– Varför får det inte vara en normal, integrerad del av samhället att diskutera de stora frågorna utan att komma fram till absoluta svar? Diskussionens värde har glömts bort.

Kristina Persson och Sverker Sörlin är inne på samma spår. De är under våren med om att lansera en demokratisatsning tillsammans med folkbildningen: #vimasteprata. Satsningen grundar sig i samtal och dialog – om livet, samhället, världen och framtiden. Och går samtalet trögt, eller fastnar i invanda perspektiv, behöver man faktiskt inte vänta på nästa generation. Dilan Apak och hennes kollegor i humorbranschen finns där med sina skrattspeglar:
– Humorn kan hjälpa folk att tänka på politiska frågor genom oväntade perspektiv som öppnar dörrar. Den rollen kan humorn absolut ha när det gäller demokrati, just för att demokratin betraktas som så fullständig och helig, men är så ofullständig..

Demokratipanelens förebilder och bästa medicin

Namn: Seher Yilmaz, 32, ordförande Rättviseförmedlingen.
Bästa demokratimedicinen: Tillgänglighet och sänkta trösklar för engagemang.
Demokratisk förebild: En av dem är Lina Thomsgård som startade Rättviseförmedlingen och därigenom skapade en enkel plattform för många att vara med och bidra till ett mer jämställt samhälle.

Namn: Kristina Persson, 72, ordförande för Frejas Fond, Social entreprenör i fyra viktiga sammanhang: Integration, Demokrati, Kvaliteten i offentlig sektor och Kamp mot segregation.
Bästa demokratimedicinen: Att vara med små barn och tänka på deras framtid.
Demokratisk förebild: Nelson Mandela, för hans kärlek, tolerans och tro på människan.

Namn: Sverker Sörlin, 61, professor i miljöhistoria, författare.
Bästa demokratimedicinen: Att känna sin historia – och att inte ta frihet och trygghet för givna.
Demokratisk förebild: Folkrörelserna. Jag tror på civilsamhället. Att arbeta tillsammans med andra fungerar som en fostran i demokratiska värderingar.

Namn: Olle Wästberg, 72, styrelseproffs, samhällsaktivist.
Bästa demokratimedicinen: Alla måste känna sig lyssnade på. Reformer för detta, samt att skilja nationella och lokala val så vi inte längre har längst mellan valen av demokratier.
Demokratisk förebild: I år är det hundra år sedan demokratin infördes i Sverige. Därför är årets idol Nils Edén, Sveriges liberale statsminister som lyckades genomdriva demokratin.

Namn: Dilan Apak, 26, frilansande skådespelare, manusförfattare och komiker. Utbildad jurist.
Bästa demokratimedicinen: Jätteklyschigt, men att i alla fall försöka förstå sina politiska motståndare för att därigenom förstå sina egna åsikter och hur de båda kan och kanske behöver existera samtidigt.
Demokratisk förebild: Det har jag nog ingen. Däremot är jag väldigt intresserad av att följa den demokratiska utvecklingen i Rojava (västra Kurdistan i Syrien). Ett globalt sett säkert kontroversiellt projekt, men det är spännande med en så etniskt och kulturellt varierad region som arbetar med demokrati ner på kvartersnivå mitt under brinnande inbördeskrig.

Namn: Stig-Björn Ljunggren, 60, fil Dr statsvetenskap, frilansskribent och egen företagare i politikbranschen.
Bästa demokratimedicinen: Folkrörelser.
Demokratisk förebild: Perikles. Tidigt ute som försvarare av någon slags demokratisk princip. Men visst, pesten tog honom ändå …

Ur Cirkeln nr 1 2018.

  • Text: Johannes Ståhlberg och Maria Kapla
  • Senast ändrad: 7 september 2020