Hej

Vi har placerat cookies på din digitala enhet för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats. Om du vill veta mer kan du läsa om cookies här.

  • Language

    Use Google Translate to view the web site in another language.

Möt Andreas Hellkvist

Han är en av Sveriges främsta hammondorgelspelare. En jazzmusiker van vid uppskattning och applåder. Men i över fyrtio år bar Andreas Hellkvist på en hemlighet som få kände till. Nu händer det att grannarna möter honom i klänning och högklackat. ”Det är en befrielse att möta världen och mina medmänniskor som den person jag är.” (Ur Cirkeln nr 2 2020)

Namn: Andreas Hellkvist.
Ålder: 44. 
Bor: Lägenhet i Kvarngärdet i Uppsala. 
Familj: Singel. 
Gör: Musiker och IT-konsult.
Läser: Blandat. Mycket om Ryssland. Ryska barnböcker som en del av mitt långsiktiga projekt att lära mig ryska. 
Lyssnar på: Mest jazz.

Musikern Andreas Hellkvist är en virtuos på det lite udda instrumentet hammondorgel. Med sin expressiva spelstil håller han publiken i ett fast grepp. Det har blivit flera plattor – med egna och andras kompositioner – i gränslandet mellan jazz, funk och gospel. Med sin egen trio, med gruppen Trinity och i andra konstellationer turnerar han både i Sverige och utomlands. Musiken är och har alltid varit en stor del av Andreas liv.

Men det här är en annan historia. Inte om hela Andreas liv, men om en del som alltid funnits där. En historia som börjar med att en femårig Andreas i smyg sveper om sig mammas nattlinne och till och med vågar stryka rött på de tunna läpparna.

– Barn är ju nyfikna, men för mig var det starkare än så. En längtan jag inte kunde motstå, säger han.

Så det fortsätter, upp genom mellanstadiet och in i tonåren. Han provar sig igenom mammas garderob, alltid i smyg och med en växande känsla att det är fel – att han är fel. Ingen får veta, eller ens ana.

Som de flesta med dolda hemligheter blir Andreas snabbt en mästare i att förställa sig. Hänger med i grabbjargongen bland kompisarna hemma i Borlänge. Hittar tillfällen då han i smyg kan klä sig i kvinnokläder och sminka sig. Lyckokänslor blandas med skam – och tilltagande förvirring.

Några år senare går Andreas musiklinjen på en folkhögskola i Småland. Han har sin första längre relation med en kvinna.

– Hela tiden fanns den feminina sidan kvar. Men det här var första gången jag på allvar tvingades möta och förhålla mig till allt jag upplevde inom mig själv.

Till slut blir hemligheten för tung att bära. Han berättar först för sin flickvän, sedan sina föräldrar och några få utvalda vänner. Ett risktagande som faller väl ut. Flickvännen är uppmuntrande och föräldrarna förstående. Men känslan av skam blir kvar. Att visa sig offentligt i kvinnokläder finns inte på kartan.

Tio år passerar. Andreas flyttar till Uppsala. Pluggar, jobbar som programmerare. Är en tid anställd på Studiefrämjandet som lärare och webbutvecklare. Fortsätter med musiken. Lever för det mesta ensam, varvat med kortare relationer, mest med kvinnor. Drömmer om familj. Hela tiden med sin dolda sida inom sig, ofta påtaglig, ibland mer nedtonad, aldrig helt frånvarande.

– Jag kunde vandra runt på nätterna i skymundan. Stanna med bilen på tomma rastplatser där jag kunde gå omkring som kvinna.

Andreas påpekar att allt det här kan låta nattsvart, men det var det inte. Livet fylldes av jobb, musik, resor och goda vänner.

Åren kring 2010 kommer nästa steg.

– Jag försökte sätta ord på vem jag var. Bestämde mig för att säga ”jag är transvestit och tycker om att klä mig i kvinnokläder”. Bara att uttala de orden för mig själv var stort steg.

Sakta utvidgas nu kretsen av personer som invigs i Andreas hemlighet. Ändå är det något som skaver.

– Det finns en bild av transvestiten som en person som då och då klär upp sig som kvinna. Går in i en roll liksom. Det passade inte riktigt mig.

Vi närmar oss nutid.

Andreas vill att vi ska träffas hemma hos honom.

– Du får nog en bättre bild av mig då, har han förklarat innan.

Hemma i trean i norra Uppsala är det nystädat, men hela lägenheten ger ett lätt kaotiskt intryck. Känslan av kreativ verkstad förstärks av de fem datorskärmarna och minst lika många instrumenten.

– Vitt och fräscht är inget för mig, säger Andreas och skrattar. Jag tycker om att omge mig av saker som följt mig genom livet, det känns tryggt.

Och sakerna är många. en rosa gitarr, dalahästar, en gammal telefon, ett bröllopsfoto på mamma Märta och pappa Jan. På soffbordet ett exemplar av tidningen Life från 1968. Farmors gamla sekretär får nu tjänstgöra som sminkbord.

I oktober 2019 porträtteras Andreas i Upsala Nya Tidning, sminkad och med höga klackar. Det var i samband med att han släppte sitt nya album, med det talande namnet Becoming. Vid en konsert i Norrland i vintras uppträder han i klänning.

För första gången i livet visar nu Andreas offentligt den sida av sig själv som varit dold under hela hans vuxna liv. En omvälvande händelse, efter år av tvekan och tvivel.

– Kommer jag att stämpla mig själv om jag går ut offentligt? Vågar jag? Vill jag? Vilka konsekvenser får det för min musikaliska karriär? I flera år brottades jag med frågorna, men till slut så bestämde jag mig, säger han.

Och reaktionerna?

– Positiva, är Andreas kortfattade svar. Han beskriver hur vänner, kolleger och familjen reagerat. Visst, en del nyfikenhet och frågor, min inget avståndstagande.

– Den som öppnar sig för andra får öppenhet tillbaka. Många av kontakterna med mina vänner har fördjupats, och en del bekanta har blivit vänner.

Just detta är ett skäl till att han går ut så här öppet och berättar om sig själv.

– Jag tror min historia kan vara allmängiltig, många går genom livet med saker de döljer och känner skam för. Öppenheten har varit bra för mig och så kan det säkert vara för andra.

Att visa sig på stan och i affärer väcker ibland en del uppmärksamhet. Men sällan några kommentarer. Det är en annan tid nu än i åttiotalets Borlänge. Frågor om könsöverskridande uttryck, maskulinitet och femininitet väcker inte lika stor uppståndelse som tidigare.

– Det är klart folk tittar och undrar, men det spelar ingen roll för mig längre.

Andreas har i dag inga svårigheter att prata om sitt liv, om då och nu. Mycket är bearbetat och reflekterat. Samtidigt är det ingen tvärsäker person som talar, snarare en prövande och eftertänksam.

Han återkommer ofta till den starka kraft som de feminina uttrycken har för honom. Den kvinnliga persona han trivs bäst i har inte mycket likhet med schablonbilden av den hårt sminkade transan i glittrande klänningar.

– Jag är mer nedtonad. Gillar mest det nätta feminina uttrycket.

Nu kan han utforska detta uttryck öppet och till vardags.

När vi kommer in på frågor om hur det yttre speglar det inre i hans personlighet – på frågor om könsidentitet och sexualitet – så tvekar han och funderar länge.

– Jag har inget behov av att definiera om mitt kön. Jag är Andreas och jag är kille. Jag dras mest till kvinnor, men tar inget för givet, och så får det vara.

Flera gånger återkommer Andreas till just detta. Att han inte genom detta steg är ”färdig”.

– Jag kallar mig för transperson. Tycker det är ett öppet begrepp som inte känns så snävt, säger han, men tillägger snabbt att ”terminologin om det här är som ett minfält” och att etiketter och definitioner aldrig kan fånga komplexiteten hos en människa – inte heller hos honom själv.

Drömmen om familj och barn finns kvar. Att leva ensam är vardag, och han är van med det. Längtan efter ett liv tillsammans med till en annan människa finns, men skrämmer. Det är ofta han som brutit upp från tidigare relationer.

– Det känns lite sorgligt, säger han och skrattar till. Men jag tänker att det jag nu gör är ett steg till närhet, till mig själv och andra.

Viktigast för Andreas just nu är att han efter många år bestämt sig för att öppet och till vardags bejaka den feminina sida som funnits med honom hela livet. Att inte längre stämpla sig själv med skuld och skam.

– Det känns bra att göra det som jag längtat efter så länge. Det är en befrielse att möta världen och mina medmänniskor som den person jag är.

Mer om Andreas Hellkvist och hans musik på www.andreashellkvist.com

Läs mer om Studiefrämjandets musikverksamhet!

Ur Cirkeln nr 2 2020.

  • Text: Thomas Östlund
  • Senast ändrad: 31 augusti 2020