logo

Vi älskar olikhet...

(... JAVISST... JO KANSKE... FAST TYP INTE FÖR MYCKET OCH INTE ALLA DAR I VECKAN)

 

”Lika barn leka bäst.” ”Ta seden dit du kommer.” Ordspråken talar sitt tydliga språk. Vi människor föredrar grupper och situationer där vi känner igen oss. Då blir allt tryggt och trevligt. Det krävs ansträngning och mod för att möta det som är annorlunda och olikt. Men med mångfald blir livet mer spännande och samhället mer kreativt. Frilansjournalisten Johannes Ståhlberg ger sig ut på en balansakt mellan två motstridiga krafter i sitt eget liv – och säkert i många andras. Den förutsägbara och trevliga likheten eller den otrygga och dynamiska olikheten.

Hur balanserar du själv?

Klockan är tre på fredagseftermiddagen. Telefonen piper till. En kollega som samtidigt är kompis och granne vill träffas och umgås. Det låter perfekt – en stunds avkoppling efter en tuff arbetsvecka. Barnlek och vuxenkaffe. Samtidigt piper det i min frus telefon. En bekant från Syrien vill att vi följer med till simhallen hela familjen. Det blir en stunds vånda. Det är spännande med den syriska familjen, men kanske inte just i dag. Så hamnar vi i kökssoffan hos grannen med kaffekoppen i handen i alla fall. Och säkert pratar vi om hur berikande bekantskapen med syrierna är.

 

Min norm är solklar: Olikhet är bra. Jag säger det och jag tror det. Och inte bara jag. Överallt i samhället lyfts olikhet fram som något positivt, i platsannonser, i klassrum, på företag, i politiken. Ändå fortsätter vi att leva i våra homogena bostadsområden och umgås med dem som liknar oss själva – i hundklubben, fotbollsföreningen eller pingstförsamlingen.

 

Glappet mellan vad jag säger och vad jag gör är avgrundsdjupt. Den olikhet jag så starkt tror på i teorin, förvandlas i praktiken till en exotisk krydda på utlandssemestern eller när jag har tröttnat på köttbullar och potatis. Så varför envisas jag med att i vardagen föredra likheten?

 

Jag ringer upp Ylva Lindberg, docent i litteraturvetenskap vid Jönköpings universitet. Hon ingår i den internationella forskningsgruppen ”Kommunikation, kultur och mångfald” (ju.se/ccd). Hon har själv under sitt liv flyttat runt i världen och utsatt sig för olikhet i sin vardag. Det blir ett trevligt samtal. Vi förstår varandra nästan omgående, trots att vi aldrig setts. Det är inte så konstigt, menar Ylva:

– Jag kan gissa vem du är. Du och jag har ungefär samma värderingar. Då blir det inte så svårt. Samtalet bara sätter igång, lätt och smidigt.

Alltså som ”lika barn leka bäst”? Nja, Ylva är misstänksam mot det ordspråket. Det är inte sant, menar hon. I stället skulle hon vilja säga ”lika barn leker inte nödvändigtvis bäst, men ofta enklast och snabbast”.

– Det skapar komplikationer när vi är olika, tänker olika och gör på olika sätt. Och vi är rädda för att investera i den arbetsinsatsen. Vi vill vara effektiva och nå största möjliga resultat med minsta möjliga resurser.

 

Ok, vi väljer omedvetet eller medvetet den enkla vägen likhet för vi vill snabbt framåt. Kanske inte så konstigt i en kultur där tid, effektivitet och ekonomi är heligt. Fast det kan väl inte vara hela förklaringen? Strävan efter likhet gäller faktiskt också dem som står utanför vanlig tidsuppfattning, ekonomi och effektivitet – barnen. Trots att mina egna knappt börjat skolan, ser jag hur de väljer att leka med barn som liknar dem själva och bor i närområdet. Vem har lärt barnen dessa principer? Behöver man ens lära sig dem? På femtiotalet lanserade amerikanska sociologer begreppet homo­phily för att beskriva just denna tendens att vi väljer vårt umgänge utifrån närhet och likhet.

 

Enligt Charlotte Signahl som arbetar med mångfaldsfrågor genom bland annat föreläsningar och utbildningar, handlar dragningen till likheten helt enkelt om grundläggande mänskliga behov. Vi vill känna samhörighet och trygghet. Vi vill bli älskade, och vi behöver känna oss kompetenta. När vi omger oss med människor och miljöer som vi känner igen, tillfredsställs dessa behov. Vi begriper vår omgivning – och omgivningen begriper oss.

 

Med en sådan trygghetsgrund som bas blir det lättare för oss att våga möta det nya och annorlunda, för det är faktiskt också ett behov vi har. Vi vill ha spänning, och den kan vi få genom olikhet och mångfald.

– Men för att vi ska våga välja det väldigt annorlunda eller farliga måste vi antingen vara mycket trygga eller hotade till livet. Du ger dig inte ut på en livsfarlig färd med en liten båt på havet om du inte är mycket trygg eller väldigt rädd för något annat.

 

Det går med andra ord inte att bara fördöma vår likhetssträvan. Den är naturlig och något som vi behöver. Charlotte Signahl menar också att det faktiskt finns situationer där det vore fullkomligt absurt av oss att välja olikhet. Är du gift och stöter på problem i samlivet är det ju naturligare att bolla dina problem med någon som har erfarenhet av liknande parrelationer som du, snarare än med någon som är expert på ensamhet eller polygami.

 

Samtidigt finns det risker om likheten går för långt. Det blir tydligt om man ser på hur en grupp fungerar. Inom socialpsykologin talar man om ett konformt beteende för att beskriva hur deltagarna i en grupp anpassar sig till gruppens normer. En viss anpassning gör gruppen till en enhet, men går konformiteten för långt, blir det destruktivt – som i en sekt där ingen tillåts avvika det minsta lilla.

 

Alla har säkert varit med om att komma in i en ny grupp. Hur snabbt och hur mycket vi väljer att anpassa oss till gruppen beror på de grundläggande faktorer som Charlotte Signahl pratade om: Om vi är otrygga, eller inte känner oss kompetenta nog, är vi mer villiga att anpassa oss. Är vi pressade eller frustrerade väljer vi också ofta att ta efter hur andra gör, vi härmar eftersom vi inte ser något alternativ.

 

Ylva Lindberg anknyter till organisationsforskningen när hon talar om gruppens tendens att utveckla oskrivna regler. Just att de är oskrivna, och inte heller uttalade, gör att det kan vara svårt för en ny gruppmedlem att anpassa sig.

Samtidigt finns det nog anledning för alla grupper att då och då fundera över hur öppen man är för nya idéer och beteenden i gruppen. Forskningen visar nämligen att en grupp eller organisation som inte tillåter olikhet stagnerar. Vill man gå framåt krävs det syre, ny input – olikhet.

– Olikheten är nödvändig för framåtskridande. Annars händer inget. En grupp borde därför vara mer intresserad av att lyssna på nya deltagares erfarenheter och kunskaper än av att lära dem hur de ska vara för att passa in.

 

Resonemanget får också stöd av kreativitetsforskning. Olikhet kan helt enkelt göra oss mer kreativa, enligt Ylva Lindberg. Men det finns ett naturligt motstånd i oss:

– Att göra saker tillsammans med dem som är olika oss själva skapar komplikationer. Det märker jag själv i mitt jobb, när jag arbetar med andra länder som Indien eller Ungern. Det tar längre tid, men vi kan lära oss av det – om båda sidor är villiga att lära.

Ylva Lindberg menar att vi ofta är rädda för att investera i en sådan arbetsinsats. Det kan bero på att vi i mötet med olikheten också tvingas möta oss själva och våra begränsningar. Du kan behöva förklara och motivera. Du riskerar att bli ifrågasatt och få kritik. Ändå menar Ylva Lindberg att just detta jobbiga bär på stora möjligheter. Kanske är det till och med en förutsättning för utveckling och innovation.

 

Trots detta väljer vi ofta likheten, det välbekanta och invanda. Kanske beror det på att vi rent intuitivt uppfattar att stämningen i en homogen grupp är mer avslappnad än i en grupp av individer med varierande bakgrund, ålder, etnicitet och värderingar. Just denna avslappnade känsla lurar oss. Vi märker inte att vi ofta underpresterar när vi går på i invanda spår, ”har trevligt”. Inte heller att vi faktiskt kan prestera väldigt bra när vi får brottas lite med det ovana och okända.

 

Samtidigt finns det väl en gräns för olikheten. Eller? Kanske handlar det snarare om vilka förutsättningar som finns – personligt och organisatoriskt – för att vi ska kunna hantera olikheten. Ylva Lindberg försöker rent praktiskt i mötet med sina studenter tillämpa forskningen kring gruppers kreativitet. Det kan ske genom att hon ger studenterna olika roller. Utifrån rollerna ska de sedan samarbeta och sträva mot ett gemensamt mål. På så sätt kan individernas olikheter bli en tillgång.

 

Det här är ganska självklart om man tänker på ett fotbollslag. Elva Zlatan fungerar sämre än ett lag med spelare som kompletterar varandra med olika kvaliteter. Den kreativa forwarden måste ha en arbetsmyra till mittfältare som kan läsa spelet. Och backarna måste finnas där och täcka upp när det går snett. En sak krävs dock av en grupp som tillåter olikheterna att blomstra: att alla delar ett gemensamt mål. Just målet är det som får de sinsemellan olika individerna att börja se varandras olikheter som tillgångar i gruppens gemensamma strävan.

 

Skulle spelarnas olikhet däremot strida mot ett sportsligt uppförande eller fotbollens formella regelsystem, är det svårt att acceptera olikheten. Översatt till samhället menar Ylva Lindberg att den naturliga gränsen går vid de lagar och regler som vi har kommit överens om på demokratisk väg. Likaså finns det värderingar som vi under generationer har kämpat för – som exempelvis kvinnors rättigheter.

 

Det finns mycket som talar för att vi ska sträva efter olikhet och mångfald. Den som söker på nätet efter råd – Ska jag välja likhet eller olikhet? – kommer snabbt att se att argumenten för olikhet dominerar. Det är inte konstigt. Det harmonierar med den människosyn och världsåskådning som ligger som grund för vårt samhälle: vi vill inte döma människor utifrån etnicitet, funktionsnedsättning, kön, ålder eller sexuell läggning. Det är utmärkt. Samtidigt får vi inte vara så osjälvständiga att vi av ängslighet för att tycka fel, går över gränsen till dumhet: bara för att jag omfamnar mångfald betyder det inte att jag ska förkasta mina bästa vänner, eller min egen familj och mina egna barn bara för att de liknar mig.

Det måste med andra ord också finnas en genuin och självständig övertygelse bakom vår ståndpunkt, inte en ängslig osjälvständighet. Det är något vi måste kämpa med för att på ett ärligt sätt kunna praktisera olikheten i vår vardag.

Mångfald är alltså inte så enkelt. Samhällets effektivitetskrav är tuffa. Och vår egen likhetssträvan är stark. Är den till och med så stark att den har lyckats vända upp och ner på själva ordet mångfald? Slår vi oss för bröstet och hyllar en mångfald som vi redan har gallrat i och definierat om, utifrån en likhetsnorm? Kanske, i alla fall om man får tro musikern och poeten Emil Jensen:

 

”Om vi på riktigt är för mångfald vore det enfald att tro att vi kan gallra. Och visst behöver vi fler creddiga kreatörer, innovatörer och öppensinniga entreprenörer. Men vi behöver också fler ostämda körer, nedstämda flanörer och instängda korsordskonstruktörer.”

 

Text: Johannes Ståhlberg 

Illustration: Ninni Oljemark