logo
Fr v: Ali Aljamaly, Jorge Varas och Tatiana Nilsson

Vår väg från diktaturen

Jorge blev fängslad efter militärkuppen i Chile 1973 och har fortfarande mardrömmar om den svarta huva som träs på hans huvud när han arresteras. Tatiana minns det kommunistiska Polen med sin galna propaganda, och hur minsta lilla motstånd mot regimen kunde få ödesdigra konsekvenser. Ali blev som tolvåring kallad till militärläger i Saddam Husseins Irak. Spännande, tyckte han, men inte hans mamma. Två månader senare lämnade familjen Irak. Nu kommer många flyktingar till Sverige, men det är inte första gången i historien det händer. Cirkeln åkte till Malmö och träffade Jorge, Tatiana och Ali, alla tre verksamma i Studiefrämjandet. Här delar de med sig av minnen från diktaturen – och om vägen in i ett nytt land.

Jorge Varas 

FRITÄNKARE SOM FLYDDE PINOCHET

 

– Under hela mitt liv har jag varit en fritänkare. Demokrati för mig är först och främst tankens frihet. Att ingen annan ska tvinga mig vad jag ska tycka. Det säger Jorge Varas som såg sitt hemland Chile förvandlas till en brutal militärdiktatur.

 

Jorge var 28 år när Salvador Allende 1970 valdes till president i Chile. Tre år senare, den 11 september 1973, störtades Allende i blodig militärkupp, ledd av general Augusto Pinochet. Bilderna från fotbollstadion i Santiago, som efter kuppen förvandlades till ett fängelse med tortyr och avrättningar, finns fortfarande kvar i mångas minne.

 

– Militären ansåg att de räddade Chile från kommunistisk diktatur, säger Jorge. Men Allende var demokratiskt vald.

 

I själva verket låg stora ekonomiska intressen bakom kuppen.

 

För Jorge, en ung, radikal grafiker på en tidning som stött Allende, innebar kuppen att livet tog en helt ny vändning. Från dag ett hade han ögonen på sig.

 

– Jag satt arresterad i femton dagar. Med förbundna ögon fördes jag till hemliga platser där jag förhördes och torterades. Jag kan fortfarande ha mardrömmar om det.

 

Jorge fängslades inte någon längre tid, men han förlorade jobb, bostad och kunde inte träffa sina vänner. Till sist blev det omöjligt att stanna i hemlandet. Med hjälp av en progressiv katolsk organisation kunde familjen, med tre småbarn, fly till Argentina. Senare gick flykten vidare till Rumänien. I Sverige har Jorge bott sedan 1982.

 

– Att fly är att komma till en ny värld. Den som säger att det är lätt att byta land har fel, säger Jorge.

 

Numera är han etablerad i Sverige, som en av 40 000 svenskar med chilenska rötter. I Malmö har han blivit en uppskattad kulturpersonlighet, med flera utställningar av grafik och teckningar. Till Chile har han återvänt några gånger, sedan demokratin återinfördes under nittiotalet.

 

– Allt är fint med stora motorvägar, men det är inte samma land som jag växte upp i, säger han med sorgsenhet i rösten.

 

Demokratin i Sverige fungerar, men är inte idealisk, menar Jorge, som har kvar sina radikala värderingar.

 

– Rättvisa och respekt för människor är viktigt för mig. Och även om det är oroligt i världen just nu så tror jag fortfarande på demokratin och friheten.

 

Jorge Varas, 73

Bor: Lägenhet i Malmö.

Familj: Änkeman. Fyra barn, i Bryssel, Rumänien, Frankrike och Malmö. Fem barnbarn mellan tre och trettio år.

Gör: Pensionär men aktiv, bland annat som grafisk konstnär i Västra Skånes Konstgille. Cirkelledare i Studiefrämjandet, i föreningen Gulamtun som arbetar för Mapuchefolkets rättigheter i Chile.

Demokratisk förebild: Olof Palme.

Bäst med Sverige: Friheten och alla möjligheter att leva ett gott liv.

Sämst med Sverige: Människor är inte så öppna här. Jag har många svenska vänner, men måste beställa tid innan jag besöker dem.

 

 

Ali Aljamaly

PÅ VÄG ATT BLI SADDAMS SOLDAT

 

I dag jobbar Ali Aljamaly som på Studiefrämjandet i Malmö. Men det var nära att han skulle ha blivit en ung soldat i Saddam Husseins armé i Irak.

 

När Ali var tolv ringde hans rektor till föräldrarna och meddelade att Ali hade blivit uttagen till sommarläger. Spännande, tyckte han. Mamma var inte lika glad. Snarare skräckslagen. Föräldrarna visste att det var fråga om militärutbildning. För den som nekade en ”inkallelseorder” väntade repressalier. 

 

– Jag var rätt så busig på den tiden och tyckte lägret lät häftigt. Nu förstår jag att de ville ha unga, tuffa grabbar till militären.

 

Ali skulle skolas in i Yo Saddam, den del av armén dit unga män valdes ut för att drillas och disciplineras.

 

– Man skulle vara beredd att offra sitt liv för Saddam.

 

Saddam Husseins Irak var en hårdför diktatur, fylld av kontroll och våld. Ali har inga starka egna minnen av förtrycket, men vet att det existerade.

 

– Varje bostadsområde hade någon som var ansvarig och rapporterade. Man var övervakad hela tiden.

 

Alis mamma var lärare, och pappa teaterregissör. Båda högutbildade, och kritiska till regimen.

 

– Pappa hade ofta ett indirekt kritiskt budskap i sina pjäser, så mina föräldrar kände hela tiden ett hot.

 

Flykten kostade mycket pengar, både i form av mutor och genom regimens regler om att högutbildade måste lämna en stor summa pengar i pant när de reste utomlands, som en garanti för att de skulle återvända.

 

Efter en lång flykt kom Ali som femtonåring till Sverige.

 

– Nytt språk, nytt samhälle, nya människor. Det var svårt i början, men så fort jag började snacka svenska gick det bättre.

 

För föräldrarna har det inte varit så lätt. De har haft svårt att få jobb, har problem med språket och känner sig inte som en del av samhället.

 

– De säger att de offrat allt för oss barn.

 

Nu är Saddam Hussein borta från makten, men Irak är knappast en fungerande demokrati. När Ali för första gången på tjugo år i somras återvände till hemlandet, var det med stora förväntningar. Den verklighet han mötte, väckte starka känslor.

 

– Irak är ett laglöst land, med bombningar, kidnappningar och rädsla. På Saddams tid kunde du leva ett bra liv, bara du inte protesterade och blandade dig i politiken. Samtidigt vet jag att han var en hemsk person som förtryckt och massmördat.

 

Resan till Irak fick Ali att uppskatta Sverige ännu mer än tidigare.

 

– Malmö är en bra stad med folk från alla länder. På andra ställen i Sverige tror jag att folk håller sig i sina grupper. Här i Malmö umgås olika med olika.

 

 

Ali Aljamaly, 32

Bor: Lägenhet i stadsdelen Möllevången i Malmö.

Familj: Två döttrar, och väldigt singel!

Gör: Ljudtekniker och receptionist på Studiefrämjandet i Malmö.

Demokratisk förebild: John F. Kennedy. Han hade makt och vågade säga sanningar, men fick betala ett högt pris.

Bäst med Sverige: Ordning och reda. Respekt för lagar och regler.

Sämst med Sverige: Jag tyckte vädret var sämst, men det var innan hettan i Irak i somras.

 

 

Tatiana Nilsson

NICKEDOCKA I SYSTEMETS BUBBLA 

 

Inget hårt, brutalt förtryck. Snarare en smygande repressivitet som begränsar synfält och handlingsutrymme. Så beskriver Tatiana Nilsson sin uppväxt i kommunismens Polen.

– Man blev en nickedocka i ett galet system, säger hon.

 

Tatiana Nilson föddes i Warszawa i mitten av femtiotalet. Då var Polen sedan ett knappt decennium styrt av kommunistpartiet, i stark allians med Sovjetunionen.

 

– Polacker är uppkäftiga och kritiska, men det fanns spelregler du måste följa, i alla fall om du ville ha en bra utbildning och göra karriär.

 

Tatiana berättar om sin pappa som var civilingenjör. Han var kompetent, men sade vad han tyckte. Det passade inte kommunistpartiet.

 

– Han kunde aldrig hålla truten. Det stoppade honom i karriären. Pappa var nog stolt över sin frispråkighet, men den gjorde honom till en looser. Till slut blev han fördärvad och frustrerad.

 

För dem som opponerade sig offentligt och försökte organisera ett motstånd var den polska diktaturen skoningslös, med arresteringar och fängelsestraff.

 

I slutet av sjuttiotalet lämnade Tatiana Polen. Hon hade träffat en svensk man, gifte sig och flyttade till Skåne. Att hon nu bodde i en demokrati var inte det första hon tänkte på. Andra frågor stod i centrum.

 

– Vem är jag? Vad gör jag här? Hur ska jag få plats i allt det här nya? Den som säger att det är enkelt att byta land kan fråga mig!

 

Numera är det sällan Tatiana tänker på det samhällssystem hon växte upp i. Men en del har etsat sig fast i minnet, som historieförfalskningen i skolan, bristen på varor i butikerna och föräldrarnas uppgivna suckar över ett galet system.

 

Hon förundras ännu över regimens kraft att påverka människors mentalitet. Trots att alla visste att det var bättre i väst och i smyg skrattade åt partiets falska retorik, accepterades ändå systemet som orubbligt, i alla fall av den stora, tysta majoriteten.

 

– Vi blev som nickedockor i en bubbla. Även om du vet att bubblan är fylld av lögner så lever du i den. Du känner motstånd men lever i systemet, och blir till sist en del av det. Vi trodde nog aldrig att det skulle gå att rubba.

 

När Berlinmuren föll och allt förändrades, kunde Tatiana inte riktigt tro att det var möjligt.

 

– Det var en enorm glädje när friheten kom.

 

Lägenheten i Lomma är Tatianas hem, men Warszawa är fortfarande ”hemma”. Vad skulle då hänt om Tatiana hade stannat i Polen? Skulle hon gått i sin pappas fotspår och vägrat anpassa sig?

 

– Jag har ju en rebellisk läggning och har svårt att hålla tyst när jag ser tokigheter. Det vore ju lätt för mig att säga att jag hade protesterat, men man är inte lika kaxig när man har en familj, måste ha ett jobb och någonstans att bo. Jag kom till en punkt där jag insåg att jag måste gå med i kommunistpartiet för att komma någon vart. Nu blev det aldrig så, jag flyttade till Sverige i stället.

 

Tatiana Nilsson, 61

Bor: Bostadsrätt i Lomma.

Familj: Vuxen son och Molly, irländsk setter.

Gör: Verksamhetschef, Studiefrämjandet i Västra Skåne.

Demokratisk förebild: Jan Eliasson. Behaglig, smart och omtänksam. Håller låg profil, men gör mycket gott för mänskligheten.

Bäst med Sverige: Den svenska eftertänksamheten, även om jag själv är mer explosiv och ibland kan uttrycka mig lite vasst.

Sämst med Sverige: När jag flyttade hit var alla svenskar världsmästare – på allt! Det har förändrats. Nu är det sorgligt att se alla mätta och belåtna om hackar på människor i nöd som kämpar för sina liv. Varifrån kommer alla svenskar som vill sitta i samma båt som Jimmy Åkesson?

 

Text: Thomas Östlund

Foto: Anne-Li Engström