logo
vägen till scenen
.

På scen: Vägen viktigare än målet

Synas och bli sedd. Att stå på scen är en stark drivkraft. Men vad händer i de studiecirklar där scenen är målet? Vad säger ledarna och finns det några baksidor? Kanske är inte mötet med publiken det mest spännande, utan vägen dit.

Vinterkväll 2008 i Tumba söder om Stockholm. På fritidsgården Lagret hänger ett gäng ungdomar. Några föräldrar irrar lite ängsligt längs väggarna. Ingen jättepublik. Det är en av spelningarna i livetävlingen Rockkarusellen. Fyra band ska uppträda.

 

– På Idol blir ungdomarna objekt. Här får du vara du, säger en av tjejerna i publiken.

 

Vad var det för speciellt med den där kvällen för sex år sedan? Kanske inget som går till världshistorien. Det var ändå ett av tusentals scenframträdanden i studieförbunden varje år.

Att ha scenen som drivkraft i studiecirkeln. Vad betyder det? Väldigt mycket, är det nästan samstämmiga omdömet när vi frågat runt.

 

– Att vilja nå ut till andra ligger nog i skapandets natur, säger Maria Lundberg från Malmö.

 

– Det handlar om bekräftelsebehov. Om jag har visat upp mig för andra då räknas jag, menar Nicklas Hovberg från Västerås.

 

Maria och Nicklas arbetar med musik på Studiefrämjandet. Båda har på nära håll följt hundratals band, från de första vilsna stegen in i replokalen och framåt. Ett fåtal har seglat vidare in i en professionell karriär. För de flesta stannar det vid spelningar i det mindre formatet, på lokala klubbar och festivaler.

 

Spela på Wembley

I nästan alla band är drömmen om scenen med redan från start.

 

– Nybörjarna snackar om världsscenerna direkt. ”Vi har som mål att spela på Wembley Arena”, skrev ett band i sin plan för cirkeln, säger Nicklas.

 

Efter ett tag blir planerna mer realistiska.

 

– Det kan gå snabbt från drömmarnas Wembley till verklighetens spelning på Önsta fritidsgård i Västerås.

 

Musiken är stor i studieförbunden, men även andra kulturformer har scenen som mål. Eva Hovstadius har i 25 år varit ledare för teaterföreningen Bara Scengångare i skånska Svedala. Hon är utbildad skådespelare vid scenskolan i Malmö. Har just fyllt pension, ”men pensionär tänker jag då inte bli”.

 

Bara Scengångare sätter upp teaterföreställningar på Torups slott minst en gång om året. Ett trettiotal personer är engagerade, vissa år fler, andra färre. De spelar både eget material och pjäser av andra, senast Wilhelm Mobergs Änkeman Jarl.

 

– Många gillar att stå på scen. Det finns alltid folk som vill vara med och göra teater, säger Eva.

 

Oavsett teater eller musik är publiken sällan med på resan som leder fram till scenen. Och den resan vill Maria, Nicklas och Eva gärna berätta om. Lust, lärande och gemenskap är tre ord som sammanfattar vad det handlar om. Eva återkommer flera gånger till lusten. Att människor ska känna sig nöjda och glada efter att ha repeterat. Alla kommer frivilligt, ingen får betalt.

 

– Då måste vi ha roligt, det är ju det som är grejen med hela cirkelverksamheten.

 

Gruppdynamik

Att den som spelar musik vill bli bättre är självklart. Men ett band är mycket mer än musik. Maria beskriver bandens inre liv som en lång övning i gruppdynamik och demokrati, med diskussioner, kompromisser och beslutsfattande. Processen accentueras så fort första spelningen är bokad. En starkare kollektiv känsla växer fram i bandet. Det är ”vi” som ska göra något.

 

– Det är liksom själva grejen, att skapa tillsammans, att alla är del i en helhet. Det blir väldigt uppenbart inför en spelning, säger Maria.

 

– Då måste bandet prata ihop sig. Kommunikationen ökar automatiskt. Ofta inser deltagarna först långt senare vad det här har betytt för deras personliga utveckling, menar Nicklas.

 

Det finns uppenbarligen en pedagogisk kraft med scenen som ett mål med cirkeln. Men även om slutresultatet är viktigt – ett bra framträdande – är lärandet under arbetets gång minst lika betydelsefullt. Och det skulle knappast inträffa utan att ha scenen som slutmål. Att Studiefrämjandet skapar många speltillfällen för banden är därför bra, menar både Maria och Nicklas.

 

På samma sätt vore det omöjligt att tänka sig alla repetitioner och förberedelser i Bara Scengångare utan sommarens föreställning.

 

– Ändå är resan målet. Resultatet, föreställningen, är en följd av resan, säger Eva.

 

Hellre kul än toppa laget

Men att skapa ett scenframträdande handlar väl också om kvalitet. Det ska låta bra. Publiken ska väl bli nöjd?

 

Nicklas känner till band som skulle utvecklas musikaliskt om de bytte ut medlemmar som inte håller måttet. Det har också hänt men inte ofta.

 

– Ibland är de själva medvetna om det, men tycker det är viktigare att ha kul än att toppa laget. ”Vi kan inte sparka ut vår brorsa”, typ.

 

Omsorgen om gruppen blir alltså viktigare än slutresultatet. Det förutsätter naturligtvis att sammanhållningen är bra. I Bara Scengångare finns en kärna av aktiva som återkommer år efter år. De förmedlar det åtagande som alla måste ställa upp på, att tillsammans skapa en föreställning för publik. Men de bidrar också till att skapa en positiv anda som välkomnar nya deltagare. Alla får var med, alla gör sitt bästa.

 

– Det är ju det som är poängen med amatörteater. Med den inställningen händer det ofta att människor överträffar sig själva, säger Eva.

 

Att anpassa sitt skapande till publikens önskemål är knappast något musikgrupperna ägnar många tankar. De flesta kör sin grej och menar att ”gillar inte publiken det vi gör, då är det deras problem”.

 

– Den i bandet som börjar snacka om att anpassa sig till publikens intressen blir nog lite utskrattad, tror Nicklas.

 

Ledaren anger tonen

Eva känner sig lite främmande inför alla teorier om ledarskap. Men att ledaren har stor betydelse förnekar hon inte.

 

– Som ledare slår du an tonen. Det gäller att få bort tanken att ”nu ska vi vara duktiga”, men ändå lyfta människor så att de gör så gott de kan. Du kan inte ställa dig på den negativa fronten och tro att du ska komma någon vart, det går aldrig!

 

I musikcirklarna är ledarskapet mer otydligt. De flesta band är som ett stort grupparbete. Nicklas och Maria träffar banden regelbundet och coachar mer eller mindre, beroende på deras behov.

 

– Jag finns till hands som bollplank och visar på möjligheter, säger Maria.

 

Mer coachning och mindre facit, menar Nicklas, som är noga med att inte lägga sig i bandens konstnärliga utövande.

 

– Vad som kommer ur högtalarna, om det är Bach eller brittisk trögpunk… det är liksom inte min grej att ha åsikter om.

 

Inte heller brukar han bedöma bandens framträdanden.

 

– Om de frågar ”vad tyckte du?” direkt efter en spelning brukar jag inte svara. Har det kommit innan och bett om feedback efteråt är det en annan sak, säger han.

 

Finns det då inga baksidor med scenen som drivkraft? Eva ställer sig först lite undrande inför frågan. Konkurrens om rollerna är ytterst sällsynt och hon gör allt för att motverka sådana tendenser.

 

– Det är mycket frustrerande om det smyger sig in tankar om att bli känd. Det vill vi absolut undvika, det blir inte alls lika roligt då.

 

Ingen kändisjakt

Inte heller inom musiken verkar jakten på kändisskap och framgång vara tongivande.

 

– Jag har sett bandmedlemmar som vänder sig mot varandra i någon slags elitambition. Men det är otroligt ovanligt, säger Maria.

 

Kanske är just lusten och glädjen i själva skapandet den viktigaste drivkraften. En kraft som får näring av möjligheten av att visa upp resultatet för andra. Eller som Ted Brolin i bandet A Lullaby for her Grave uttrycker det den där kvällen på fritidsgården i Tumba.

 

– Att spela för publik är hur kul som helst.

 

Text: Thomas Östlund

Bild: Ninni Oljemark