logo
Akvarellcirkel
Fr v: Elisabeth Lindqvist, Maj-Britt Stenmark och Lillemor Eklund

Skapande, skratt och en del allvar

Att måla är livet. Men livet är mer än att måla. I akvarellcirkeln på Studiefrämjandet i Gävle förenas skapande och skratt med tillitsfulla samtal om livet och döden.

Elisabeth Lindqvist, 82Bor: Lägenhet och kolonistuga i Gävle. Familj: Två vuxna söner, fem barnbarn och två barnbarnsbarn. Gör: Aktiv och social pensionär med många intressen. Tidigare föreståndare på förskola. Det bästa med cirkeln: Att uppleva att man faktiskt kan, fast man inte alls trodde det innan.

 

Maj-Britt Stenmark, 65Bor: I hus utanför Gävle. Familj: Barn och barnbarn. Gör: Tidigare sjuksköterska, nu pensionär. Målar, sjunger i kör. Det bästa med cirkeln: Gemenskapen och glädjen i att hitta sitt eget uttryck i konsten.

 

Lillemor EklundBor: Lägenhet i Gävle och hus i skärgården. Familj: Ja. Gör: En massa saker, skidor, skridskor, bygger hus, reser… Tidigare arbetat som rektor i Gävle. Det bästa med cirkeln: Att måla och se glädjen av vad man själv kan åstadkomma med händerna.

 

 

– Fråga nu allt du vill veta, uppmanar Maj-Britt Stenmark, men i nästa sekund spinner samtalet igång och de tre kvinnorna runt bordet börjar berätta, fnissa och avbryta varandra i ett virvlande flöde av ord.

– I en kamratcirkel pratar och skrattar man mycket, om man har rätt kemi i gruppen vill säga, och det har vi, säger Maj-Britt.

Tre av de sex kvinnorna i akvarellcirkeln har mött upp. De har målat tillsammans i fem år och ses en gång i månaden. Då ägnas hela dagen åt penslar, papper och färg. För det mesta ses de som nu i Studiefrämjandets lokaler men det händer att de träffas hemma hos varandra eller i naturen. Ibland gör gruppen utflykter, träffar konstnärer och besöker utställningar.

Maj-Britt är ledare, men ingen lärare utan en i gänget. En ledsagare som sköter det praktiska, ger goda råd och inspirerar. Ofta är motivvalen fria men ibland målar alla utifrån ett gemensamt tema, till exempel en speciell blomma. De jämför och resonerar sedan kring sina tolkningar.

– Det blir spännande samtal. Så klart vi vill lära oss mer och utveckla oss hela tiden.

 

Ingen prestationsångest

Att kommentera varandras målningar är vanligt, men det sker i en vänskaplig ton, i ett resonerande om motiv, färger och uttryck. All prestationsångest hålls på behörigt avstånd.

– Just det är så fascinerande med kamratcirklar. Det finns inga krav och jag tror faktiskt att det leder till att vi lär oss mer, säger Maj-Britt.

– Fanns det prestationskrav skulle jag ha slutat för länge sen. Ibland kan man ju inte göra annat än att skratta åt det jag målar, men det bjuder jag på, säger Elisabeth Lindqvist.

Det pratas mycket i cirkeln. Men inte hela tiden.

– Tystnaden är också en härlig form av samvaro, när vi går in i vår tankevärld och skapar, menar Maj-Britt.

Fast tystnaden varar nog sällan så länge, anar man.

 

Livsberikande

Tre kvinnors samlade livserfarenhet säger en sak: att vara utåtriktad och söka möten med andra människor berikar livet.

– Sluta inte med en aktivitet för att du blir äldre. Anpassa i stället. Orkar du inte cykla längre, sätt en motor på cykeln, uppmanar Lillemor Eklund.

När hon själv blev änka för flera år sedan bestämde hon sig för att fortsätta sitt aktiva liv.

– Sitter du och väntar på att någon ska knacka på din dörr är det stor risk att du blir sittande, säger hon.

Förra vintern blev även Maj-Britt änka. En tung tid med sjukdom följt av sorg och saknad. Sjukhuspersonalen frågade om hon ville vara med i en anhöriggrupp. När de berättade vad det innebar stod det klart för henne att behovet inte fanns.

– Jag hade ju cirkeln och förstod att det här var min anhöriggrupp.

På frågan om hur personlig man får vara i gruppen, följer ett samtal som i sig är ett tecken på att, jo personlig får man vara.

– Det betyder inte att vi sitter och vänder ut och in på varandra hela tiden. Vi är i första hand här för att måla, säger Lillemor.

Men alla tre är ense om att om någon vill dryfta något personligt, få andras synvinklar på det som sker i livet, eller kanske en varm kram och ett lyssnande öra, då finns de till hands för varandra. Många timmar av tankeutbyte kring stort och smått har inneburit att en stark samhörighet växt fram. Gruppen har sina gemensamma minnen och sin egen historia. Att komma in som ny nu skulle inte vara så enkelt, är alla tre överens om.

– Men det finns ju plats för flera kamratcirklar, det är bara att starta en till i så fall, säger Maj-Britt.

Det finns också en annan sida av cirkelns sociala betydelse. Den fungerar som en sambandscentral för tips och kommentarer om allt ifrån resor, utställningar, teater och film – till hantverkshjälp och hälsofrågor.

– Vi har ju nätverk och har arbetat inom olika områden, så vi kan dela mycket kunskap med varandra, säger Maj-Britt.

Studiefrämjandet är ett bra stöd för gruppen. Lokalen centralt i stan betyder mycket, liksom den hjälp cirkeln får med material.

– Att ha riktigt konstnärsmaterial är viktigt, det blir mycket bättre då, säger Maj-Britt och de andra två instämmer.

För de här tre kvinnorna har dagarna med akvarellmålning och gemenskap blivit något de ser fram emot och ogärna missar. Om man ska sammanfatta cirkeln i ett enda ord, kan kanske ”livskvalitet” vara ett förslag?

Maj-Britt, Lillemor och Elisabeth nickar.

Precis så är det.

 

Elisabeth Lindqvist, 82Bor: Lägenhet och kolonistuga i Gävle. Familj: Två vuxna söner, fem barnbarn och två barnbarnsbarn. Gör: Aktiv och social pensionär med många intressen. Tidigare föreståndare på förskola. Det bästa med cirkeln: Att uppleva att man faktiskt kan, fast man inte alls trodde det innan.

 

Maj-Britt Stenmark, 65Bor: I hus utanför Gävle. Familj: Barn och barnbarn. Gör: Tidigare sjuksköterska, nu pensionär. Målar, sjunger i kör. Det bästa med cirkeln: Gemenskapen och glädjen i att hitta sitt eget uttryck i konsten.

 

Lillemor EklundBor: Lägenhet i Gävle och hus i skärgården. Familj: Ja. Gör: En massa saker, skidor, skridskor, bygger hus, reser… Tidigare arbetat som rektor i Gävle. Det bästa med cirkeln: Att måla och se glädjen av vad man själv kan åstadkomma med händerna.

 

Text: Thomas Östlund
Foto: Per-Erik Jäderberg